En lättnadens suck hörs över Sverige

1974 skedde det i Nobelprissammanhang som skulle komma att uppröra ett flertal länder och sedermera få konsekvenser med långtgående efterdyningar; Detta år tilldelades, på delad prispall, de två svenska poeterna Eyvind Johnsson och Harry Martinsson det välrenommerade Nobelpriset i litteratur. Kanske var det inte så mycket det faktum att priset gick till Sverige, kanske inte heller att två poeter fick dela på priset, som upprörde världen, utan att man valt att dela ut ett pris till Svenska Akademiens egna ledamöter. Samtidigt som prisskandalen spred sig över världen satt en annan internationellt känd svensk poet med en nyutgiven diktsamling i sina händer som därmed blev hans åttonde i ordningen, Östersjöar (Bonniers, 1974). Denne poet hette Tomas Tranströmer. Diktsamlingen i fråga kom snart att uppfattas som, och anses av många fortfarande vara, en av hans viktigaste verk. Här samsas fragment av släkthistoria med de svenska landskap från Runmarö i Stockholms skärgård som poeten blivit så känd för att låta sig inspireras av och som haft inflytande på honom sedan barnsben. Det är också i denna diktsamling som han i högre grad än tidigare sammanför sina landskap med en tydligare omvärldskommentar. Följaktligen kan Östersjöar också ses som en indirekt dementi gällande den vänsterkritik som tidigare riktats mot honom, nämligen att han skulle varit en världsfrånvänd poet. Dock får man inte bortse från att naturen och vardagsbilden tillhör och utgör grunden för det tranströmerska landskapet. Redan i samband med sin debut blev Tranströmer upphöjd som en av femtiotalets viktigaste diktare, men sjuttiotalet var hans stora internationella genombrottsperiod då han blir en av världens mest översatta diktare, idag översatt till sextio språk. Ända sedan femtiotalet har Tranströmer stått som vinnare av olika litterära nationella och internationella utmärkelser. Det är vidare med utgångspunkt i Östersjöar som man i efterhand velat skriva in och fördjupa ett slags tragisk-profetiskt anslag hos Tranströmer. I del V skriver han: V … 2 août. Quelque chose voudrait être dit, mais les mots ne suivent pas. Quelque chose qui ne peut être dit, aphasie, il n’y a pas de mots, mais peut-être un style... Il arrive qu’on se réveille la nuit et qu’on jette très vite quelques mots sur le papier le plus proche, dans la marge d’un journal (les mots rayonnent de significations !) mais le matin : les mêmes mots ne veulent plus rien dire, des gribouillis, des lapsus. Ou les fragments du grand style nocturne qui nous aurait frôlés ? La musique vient à quelqu’un, il est compositeur, on le joue, il fait carrière, devient directeur du conservatoire. Le vent tourne, et il est condamné par les autorités. Son élève K*** se voit promu procureur général. On le menace, on le dégrade, on le bannit. Quelques années plus tard, la disgrâce est levée, on le réhabilite. Vient alors l’hémorragie cérébrale : paralysie du côté droit accompagnée d’aphasie, il n’arrive à saisir que des phrases simples, il ne trouve plus les mots. L’élévation ou le blâme ne l’atteignent donc plus. Mais la musique reste, il compose toujours dans le style qui est le sien, et devient une sensation pour les médecins durant le temps qui lui reste à vivre. Il écrivait de la musique sur des textes qu’il ne comprenait plus – de la même manière qu’avec nos vies nous exprimons quelque chose dans le chœur des lapsus fredonnés. ... V … 2 augusi. Någonting vill bli sagt men orden går inte med på det. Någonting som inte kan sägas, afasi, det finns inga ord men kanske en stil… Det händer att man vaknar om natten och kastar ner några ord snabbt på närmaste papper, på kanten av …